Henrik Hernandez
Den kubanska kontrarevolutionen utomlands har sett sina led fullbordas med unga emigranter från Kuba de senaste åren. För att definiera dem på något sätt ska jag kalla dem "kontrarevolutionen utan kunskap och orsak".
Den kontrarevolutionen måste tydligen ändra sina matvanor så att dess hjärnmassor når en medelhög nivå av resonemang. Vi ser dem på Stockholms gator och leta efter konfrontation, ljuga om Kuba bland bekanta och arbetskamrater. De bygger ett fiktivt Kuba där allt sammanfattas med orden "diktatur" och lösningarna de presenterar är "demokrati", "fler partier" och "marknadsekonomi", utan att känna till eller förstå vad innebär dessa begrepp.
I sin propaganda presenterar de ett idylliskt Kuba innan revolutionen som nästan kan konkurrera med det bibliska Eden. De måste sluta lyssna på USA: propaganda för att öppna ögonen och inse att de är nakna som Eva och Adam.
För dem ska jag förklara varför det fanns en 26 juli 1953 och en 1 januari 1959.
Innan jag går in på frågorna som omfattade hela det kubanska samhället före 1959, ska jag berätta något som min far Flavio Hernández Echemendía (Chache) berättade för mig. Han var 8 år och min farbror Ernesto Hernández Echemendía (El Chino) var 9 år gammal, när min farfar, Jesús Hernández Hernández, en lantarbetare, fann det nödvändigt att ta ut dem från skolan. Min farfar kunde ensam inte försörja familjen. I skolan fanns en lärare som undervisade i samma klassrum alla barn från olika årskurser och olika ålder.
Min farfar tjänade 20 cent, min far och farbror 5 cent var. Det var år 1948, åren gick, där skörden växlade med det arbetsstopp som kallas "dödtid", då överlevde de på basis av sötpotatis och kräftor från Majaguafloden. Under den döda tiden köpte de på kredit i koloniägarens butik, som senare i skördens tid skulle betalas. De kunde aldrig bli skuldfria. Det var därför som min far 1956 hotade en militär med en tång i huvud och tog från honom ett Garand-gevär, en 45-revolver och hans patronbälten. Min pappa, som var endast 16 år då, gick till en gerillagrupp, sedan följde min farbror och farfar till gerillagruppen.
Min far studerade efter den revolutionära triumfen, han nåde gymnasienivå och min farbror blev advokat. Min pappa sa alltid till mig: "Glöm aldrig det här. Vi måste försvara den här revolutionen, även om vi bara har stenar att äta."
Idag läste jag en artikel i Cubadebate, under rubriken "Cuba före 1959 gör ont". Jag vill sammanfatta det.
I Kubas huvudstad Havanna bodde 22 % av befolkningen och hade 65 % av landets läkare och 62 % av sjukhussängarna, medan det bara fanns ett landsbygdssjukhus med 10 bäddar och ingen läkare.
14 % av jordbruksarbetarna led av tuberkulos och 13 av tyfus, för att inte tala om barndomens parasitism och poliomyelit. Spädbarnsdödligheten var över 60 per 1 000 levande födda och medellivslängden var 58 år.
44 % av befolkningen gick aldrig i skolan och det fanns bara ett universitet. 96% åt inte kött, 98% åt inte ägg, 89% åt inte mjölk. Det uppskattas att det fanns ett underskott på 1000 kalorier/dag i kosten. 85 % hade inte dricksvatten.
60 % av befolkningen bodde i hyddor med palmbladstak och utan golv, 85 % av dem var överfulla.
Lantbruksarbetarnas inkomster hade i genomsnitt 25 cent peso/dag (1 peso = 100 cent) medan vissa arbetare (inte alla) i storstäderna hade inkomster upp till 120 pesos/månad, något som idag, kontrarevolutionen vill sälja till oss som den höga kubanska standarden före 1959 för alla kubaner.
Enligt Cubadebate kommer uppgifterna från en folkräkning som genomfördes av Catholic Association 1957 och publicerades i Revista Carteles.